Från Nybörjare till Ny Skytt

Plötsligt står man där, med den första egna pistolen i näven. Det har tagit minst sex månader av idogt tränande under alla väder, och beroende på klubbkultur samt egen färdighet förmodligen uppemot ett år, att nå till det här ögonblicket. Man går från att vara ”nybörjare” till att vara ”nybliven pistolskytt” med rätt att öva så mycket man orkar, hinner och har råd med.

Det är en sorts klimax att äntligen ha sin första egna pistol. Det finns flera skäl till detta. Det är, på samma sätt som ett körkort, ett slags fysiskt kvitto på att man klarat av att uppfylla de högt ställda licenskraven som omgärdar pistolskyttet. Det är tillfredsställande att veta att man inte längre behöver fundera på om någon skruvat på skottställningen sedan man själv sköt senast eller vilket tillstånd av nedsmutsning vapnet befinner sig i. Inte minst är det mycket tillfredsställande att ha en pistol man själv valt, vare sig det är ett nytt eller begagnat vapen, med ett grepp, tryck och utseende som stämmer för just en själv. Det är frestande att se detta läge som ett mål med skyttet, medan det i själva verket bara är ”slutet på början”. Nu börjar det roliga.

Min egen första reflektion när jag skulle skjuta premiärskotten med den egna pistolen var: ”Toppen! Nu kan jag ställa in allt precis som jag vill ha det!”. Det andra tanken på samma tråd var: ”..men hur vill jag ha det då??”.

Tack vare den mycket trevlige och tillmötesgående Bo på BGK Skytteservice hade vi valt en kolvstorlek som passar mina paddlar till händer samt ställt in avtryckaren så att jag får en korrekt fingerplacering redan innan jag lämnade butiken, likaväl som en helt utsökt tryckpunkt. Det var inget gissningsarbete där inte utan vi provade målmedvetet fram ett antal alternativ som sedan ställdes mot varandra tills det både såg ut- och kändes rätt. Nästa stora steg var att fundera på det här med kornbredd och bredden på siktskåran, ett par faktorer jag aldrig ens tänkt på tidigare. Några tiondels millimeter hit eller dit gjorde en monumental skillnad i hur ögat uppfattade det hela och det gällde att arbeta metodiskt under utprovningen. Det är viktigt att våga skruva lite, inget är oåterkalleligt och så länge man skriver upp det antal varv man skruvat så går det raskt att återställa om det känns fel. Första skottställningen tog en helg och under två dagar sköt jag ca 180 skott. Resultatet var definitivt inte glimrande, faktiskt sämre än vad jag brukar skjuta med klubbvapnen, men detta var något jag var mentalt förberedd på. Det tar tid att vänja sig vid en ny pistol och det är rimligt att man är är rostig i början. ”Tipset från coachen” är alltså att inte köpa en ny pistol precis innan en tävling och förvänta sig några stordåd. Eftersom jag aldrig lyder mina egna råd sköt jag mig till en fjärdeplats på föreningsmästerskapet efter tre dagar, men så skall man alltså INTE göra…

När man insett att ”jag kan träna när jag vill” så infinner sin gärna en liten bekymmersrynka i pannan. Som ny skytt är det inte alls självklart HUR man skall träna. Tidigare har någon vänlig klubbinstruktör eller skjutledare berättat för en vad som skall göra och plötsligt har man det ansvaret själv. Frågor man kan vilja ta ställning till är:

  • Vilka discipliner skall jag träna? Det finns mycket att välja på… precision, fältskytte, mil.snabb, plinking… Min egen hållning i frågan är att den som avser träna mycket och ofta bör ålägga sig att variera träningen i stor grad. Detta för att inte ”fastna i ett fack” och eftersom de olika disciplinerna ger varsina grupper av färdigheter som kommer skytten till nytta i de övriga grenarna. Precisionsskytten kan också behöva skjuta snabbt, mil.snabbskytten behöver också god precision, etc. Att prata med, och studera, andra skyttar man möter på banan är en stor källa till inspiration och kunskap. Många har årtionden av erfarenhet och delar gärna med sig.

  • Det finns sedan gammalt två vedertagna ”skolor” inom pistolskyttet; mängdträning där ”man står upp till knäna i hylsor” samt kvalitetsträning där man fokuserar mer på att ”det skott man skjuter skall vara ett perfekt skott”. Som vanligt lär en bra lösning ligga någonstans på en glidande skala mellan de båda ytterligheterna. För egen del blir jag trött efter 5-6 serier och siktar hellre på att göra de 30 skotten så bra som det bara går än att skjuta bly i vallen utan annan belöning än att få höra det smälla. Jag kommer hellre tillbaka utvilad nästa dag istället.

Oavsett vad man väljer att skjuta så kommer man aldrig ifrån att grunderna måste sitta, och som allt annat måste de konstant övas för att bli en naturlig och god vana.

  • Förberedelser. Att åka till skjutbanan när man är dåligt utsövd, stressad eller hungrig ger inte bra förutsättningar för skyttet. Bäst är att kunna frammana positiva minnen av senaste besöket och att känna sig utvilad och harmonisk. Detta går med lite träning att göra till en god vana. Att kolla sin packning innan avfärd är också en god vana, den som inte tror mig kan prova att lämna vapnet, ammunitionen, hörselkåporna eller kaffet hemma nästa gång.

  • Hållning. En vuxen kropp har ca 206 ben, ungefär lika många leder och 640 olika muskler. Det är en enorm utmaning att styra upp allt det där så att 120 mm pipa på ett övertygande sätt pekar på en frimärksstor punkt 25 meter bort när skottet går. Det kräver övning och det finns stort spelrum för individuella lösningar på problemet. Målet är att stå still och att samtidigt ha så många avslappnade muskler som möjligt.

  • Greppet. Ett grepp i korrekt storlek och med rätt vinkel är en bra start. Därefter får man ge sig hän åt lite experimenterande. Grepp kostar uppåt ett par tusenlappar men givet att man kan ha dem i decennier så är det helt ok att se dem som ”långlivad förbrukningsvara”. Ju bättre anliggning man har, dvs. ju större yta av handen som fås att ligga an mot kolven, desto stabilare blir greppet. Idealet är egentligen en helt formgjuten och individuellt anpassad kolv men i brist på detta så går det att göra underverk med lite slippapper alternativt någon av de härdande gjutmassor som används inom ortodontin eller modellhobbyn. Ett dåligt grepp straffar skytten i varje skott, så ta det på största allvar.

  • Andning. Kroppen måste syresättas och för ändamålet har vi två stora blåsor centralt placerade i bröstet. Det är ett elände då de stör skyttet! Lyckligtvis finns ett inbyggt styrsystem med en begränsad override-funktion. Själv har jag gjort till min rutin att börja inandningen (djup och långsam) samtidigt som jag lyfter pistolen, andas ut 30-50% medan jag hittar målet och att därefter hålla andan i max 10 sekunder. Helst skall jag ha finriktat klart och avfyrat inom 5 sekunder för att undvika att börja darra eller ”jaga över tavlan”.

  • Sikte. Att lära sig vad man vill ha för riktpunkt och siktbild är en utmaning som ny skytt. Oftast är man ju väl invand vid det klubbvapen man skjutit och kanske sällan funderat på alternativ. Min egen erfarenhet är att jag fick bättre kontrast och tätare träffar när jag hittade rätt bredd på siktskåran samt gav mig själv lite lagom med ”vitt” mellan siktet och tavlans mittprick. En annan fråga är hur man vill hantera övergången mellan precisions- och fältskytte. Antingen lär man sig antal klick i höjdskillnad mellan att sikta ”boll” respektive ”mitt-i-prick” eller så lär man sig att göra rätt upphåll för de olika avstånden och målstorlekarna. Båda metoderna fungerar.

  • Avtryck. Få saker har påverkat mitt skytte så mycket som hur jag hanterat mitt pekfinger på avtryckaren. Fel jag oftast gjort är att jag inte varit konsekvent i placeringen, hamnat för långt ut åt något håll och därmed pressat pistolen i sida. Ett annat vanligt fel är att jag överdrivit långsamheten i avfyrningen och tagit så lång tid på mig att jag hunnit börja darra och vingla runt på tavlan. När den egna pistolen dök upp, med sin måttanpassade kolv och exakt (mycket känsligt) inställda avtryckare, så var det ett ögonblick av ”deus ex machina” och detta blev huvudsakligen en icke-fråga. Icke desto mindre är det en viktig faktor i allt skytte.

  • Uppföljning. I tidernas begynnelse fick jag lära mig att skjuta kpist m/45b. Den har egenheten att sakna omställare för patronvis eld. Istället får skytten vara lite flink och snabbt släppa fram avtryckaren så fort man känner att första skottet går. Detta har sedan dess varit en djupt rotad ovana hos mig, nästan oavsett vad vad skjuter. Resultatet för pistolskyttet är att jag nästan spastiskt börjar släppa fram avtryckaren så fort jag uppfattar att jag avfyrat vilket gör att jag tvingar handens muskler att röra sig när de i allra högsta grad borde utgöra ett orörligt skruvstycke. Jag tränar idag flitigt på att låta avtryckaren gå hela vägen in innan jag sakta släpper fram den samt på att hålla kvar pistolen på riktpunkten ett kort ögonblick efter skottet, just för att inte lura musklerna att röra sig för tidigt.

Under de korta veckor som gått sedan jag fick hem min pistol har jag hunnit med ett otal besök på skjutbanan och ett par tävlingar. Det är ännu tidigt men det börjar synas en positiv trend i loggboken, om så bara med några tiondelar här och där. Det är med största tillförsikt jag ser fram emot att fortsätta öva, tävla och förkovra mig inom sporten samt att försöka dra mitt strå till stacken när det gäller att stötta nya nybörjare.

Richard Jonsson